Årsdagen

Årsdagen av att jag låg på sjukhus med dropp och mådde så dåligt att jag ville sluta existera firade jag med att få ett ångestanfall. Första gången sedan september ungefär.

Jag blev så ledsen av att jag måste känna den känslan igen. Vill inte vill inte! Kom inte tillbaka.

Jag tror nog jag vet vad som utlöste ångesten. Jag väntar ett samtal denna vecka då jag ska få veta om jag får ett tillfälligt jobb eller inte. Det som gör det lite svårt är att jag inte vet om jag vill ha det eller inte. Konstigt blir det av att jag inte var det minsta lilla nervös när jag var på intervjun.

Varför är det så svårt att veta hur ens egen hjärna fungerar?
Publicerad 16.04.2012 kl. 14:30

Om att leva i nuet

Carpe diem, leva i nuet. Glöm ej att leva min vän, dagen som gick kommer inte igen.

Igen och igen kommer jag på mig själv att verkligen inte leva i nuet. I flera år har jag gått och väntat. Väntat på helg, på vår, på sommar, på nästa läsår, på nästa fest, på nästa tågresa, på nästa utbildning, på nästa klass, på nästa jobb, på nästa vecka, på nästa natt, på besked, på en resa, på att bli frisk, det som händer sen. Undantaget var när jag i somras minst av allt väntade på nästa måltid, för jag hade så svårt för att äta mat.

Hur ska jag lära mig att leva i den stunden och situationen som är nu?
Publicerad 11.04.2012 kl. 22:35

Den största myten i mänskligheten

Från första stund när vi börjar lära oss om sexualitet får vi veta att män har mera sexlust än kvinnor. Varför blir vi ilurade denna myt? Kan inte någon slå hål på den nu redan? Jag säger inte att det är tvärtom, utan att alla människor har olika stor lust, oberoende av könet. För det tror jag.

Jag känner mig så lurad. Som kvinna trodde jag att jag kommer alltid att få sex när jag vill för att mannen alltid vill. Jag är så lurad.

Jag är så trött på att bli avvisad gång efter gång.
Publicerad 19.03.2012 kl. 10:57

Du gör mig illamående

Jag kunde inte låta bli att undra om du lämnat spår efter dig då jag öppnade dörren. Det som slog mig var att det såg så städat ut. Städade och plockade du före hon kom? Skåpet vi köpte i höstas, lade vi det inte i soffan när vi förde det dit? Lyfte du ner det på golvet för att ni satt i soffan och ..? Jag kollade roskisen, vad väntade jag mig att hitta? Ett kismetpapper. Delade ni en kismet till kaffet? Inga pappersmuggar, slängde du dem i spisen. Ingenting där, du har till och med tömt ur askan. Gjorde du det redan i höstas? Men åtminstone eldade du noggrannt upp de urdruckna muggarna. Något annat? Pulverkaffe och socker i skåpet. Nöjde hon sig med pulverkaffe? Men det var nog inte för kaffet ni träffades. Vad pratade ni om? Du sa att ni bara drack kaffe, och inget mer. Hur kan jag lita på det? Hur kan jag någonsin lita på dig mera? Vad gjorde jag när ni satt där leende och drack ert äckliga pulverkaffe? Var jag hemma och diskade och kokade mat i väntan på att du skulle komma hem? Förstår du inte hur du har förnedrat och svikit mig? Hur ska du någonsin förstå?
Publicerad 11.03.2012 kl. 15:22

Ångesten då?

Det är bättre, tackar som frågar.

Jag har inte gått till psykologen sedan december, och slutade äta mediciner (på eget bevåg) för några veckor sedan, efter att ha trappat ner på mängden en längre tid. Jag kan fortfarande bli gråtfärdig då jag minns hur dåligt dåligt dåligt jag mådde i somras. Då jag helst av allt ville krypa in i ett litet hål och försvinna, för jag orkade och ville ingenting.

Ingen ångest mera, men däremot har tappat mina redan från förr korta nerver. Jag kan bli så arg över minsta lilla. Som när sambon frågar mig om var något finns, som jag tycker han borde veta, eller annat liknande.

Sen har jag gått upp i vikt ett par tre kilo under vintern, och det om något är enerverande. Jag har haft samma vikt under flera år och trivs med den och tänker absolut inte köpa nya jeans i större storlek. Jag hoppas det beror på medicinen, och att jag går ner igen, men tja. Jag tror nog sanningen ligger i att jag äter för mycket i relation till hur mycket jag rör mig.
Publicerad 12.02.2012 kl. 13:52

Om svårigheten att flyttpacka och flytta

Dethär veckoslutet har jag länge längtat till, då min älskling kommer och hämtar mig och mitt pick och pack och jag ska få komma hem och ta det lugnt och göra något annat och slappna av och bli frisk. I tisdags efter min sista tent (som jag nog inte hade ångest för) kom en liten ångest och störde mig. Efter att jag borde vara lugn som en filbunke och bara nöjd. Är det oron inför förändring som stör?

Idag har jag packat min första flyttlåda. Men jag tror inte det blir flera lådor idag. Det är himla svårt att packa några dagar i förväg och planera vad jag ska lämna hit och vad ska jag ta hem. Vilka prylar behöver jag ännu i tre-fyra dagar och vad kan jag packa ner?

Eller så gör jag allt för svårt för mig.
Publicerad 27.10.2011 kl. 15:29

Om att byta klädstil

I åratal har jag varit smått avundssjuk på kvinnor som använder kjolar och klänningar till vardags, och jag har försökt själv utan att trivas eller hittat några snygga plagg. Men nu har det vänt och jag klär på mig strumpbyxor och knästrumpor och flera kjolar eller klänningar på varandra och jag trivs och det ser bra ut (trots att beskrivningen inte låter snygg). Lager på lager var inne för ca 5 år sedan, men nu har jag lyckats. Eller är det inne ännu? Hur som helst har jag aldrig hängt med i trender, men jag trivs i mina kjolar. Nice.
Publicerad 23.10.2011 kl. 18:26

Uppdrag Vända upp och ner på dygnet.

Jag har en egenhet som dyker upp med ojämna mellanrum. När jag inte har fasta tider att ta hänsyn till börjar jag sakta men säkert flytta på sovtiden allt längre till morgonnatten och förmiddagen.

I förrgår kröp jag till sängs kl 3 på natten. Igår gav jag upp en timme tidigare, kl 2. Sedan sover jag till 12 - halv 1 på dagen. Och jag mår inte alls bra av det. Eller egentligen är det nice, men jag är ju upplärd att man ska stiga upp på morgonen och gå och sova i vettig tid, annars är man en slusk, typ. Så det är samvetet som plågar. Jag ska skärpa mig.

Sedan har jag inte haft lika bra aptit som jag känner att jag "borde" ha. Men jag har inte mått dåligt, så det är inte det som har hindrat mig att äta.

Nu är det bara en tent på tisdag, sen flyttar jag hem och tar det lugnt.
Publicerad 21.10.2011 kl. 14:10

Om hur man blir lurad att köpa två kilo morötter

Egentligen har jag inte bestämt mig för vem som har lurat vem egentligen. I butiken häromdagen fick jag lust att köpa morötter. En halvkilos påse räcker bra åt mig. Den kostade lite över 70 cent. Kilopriset var således lite på 1,50 €. Sedan ser jag en lapp där det bjuds ut två kilo morötter till 1 €, kilopriset var alltså bara 50 cent. En halvkilos påse har ett tre gånger dyrare kilopris vilket leder till att jag måste köpa fyra gånger mera morötter än jag från början ansåg mig behöva.

Vem var det som vann på dethär egentligen?
Publicerad 04.10.2011 kl. 20:31

Fusk lönar sig

Helt tydligen, eftersom jag blev godkänd i min ångesttent och dessutom med helt ok vitsord. Det känns.. inte så mycket. Men om jag inte blivit godkänd skulle det kännas helt för jävligt kort sagt.
Publicerad 01.10.2011 kl. 12:28

Beslut

Jag vill inte bli utbränd eller annars förvärra mitt illamående. Därför har jag bestämt mig för att ta ledigt efter några veckor då jag (förhoppningsvis) får min examen. Sen ska jag se till att jag blir frisk och umgås med sambo och familj som är alldeles för långt borta nu. Sen får jag se när jag upptar studierna.
Publicerad 24.09.2011 kl. 19:23

Rädslan samt svårigheten att övervinna Den Duktiga Flickan

Jag har blivit rädd. Jag kan inte minnas att jag har varit speciellt rädd för något särskilt förr. Men nu är jag rädd. Jag är rädd för att inte bli av med ångesten. Jag är rädd för att inte kunna slutföra mina studier. Jag är rädd för att få en depression och jag är livrädd för att få en ätstörning. Jag försöker låta bli att vara rädd, men det är inte så enkelt kan jag säga.


För att gå till den andra delen av rubriken. Rationellt tänker jag att jag bör sjukskriva mig och återhämta mig ordentligt för att inte gå i väggen (som jag också för övrigt är rädd för), och bli kvitt ångesten. Jag vet att världen inte går under om jag inte blir magister på planerade fem år eller att ingen ser ner på mig om jag inte gör det.

Den Duktiga Flickan som har styrt mig så länge jag kan minnas vill däremot inte ge upp. Kämpa kämpa, studera flitigt, skriv fina tenter, prestera prestera för att bli uppskattad. Börja jobba, dra in pengar. Visa inte svaghet, orka orka. När jag mår bättre har jag svårt att förstå varför jag skulle ge upp och vila upp mig, nej nej, prestera och visa världen hur duktig jag är. När ångesten slår till vill jag inget annat än slänga allt jag har för händer och bara åka hem hem till familjen och sambon och bara pyssla med harmoniska aktiviteter.

Rationellt vet jag att jag borde vila upp ordentligt för att inte bli ännu sämre, men jag tvivlar så ofta på om jag klarar av att tänka rationellt. Är det kanske ändå inte ångesten som påstår sig vara den rationella tanken?
Publicerad 20.09.2011 kl. 21:41

Vad göra?

Jag vet inte riktigt vad jag vill längre. Hittils har jag studerat enligt alla rekomendationer och är några poäng ifrån en kandidatexamen. Jag har hela tiden siktat på en magistersexamen. Men nu.

Vad orkar jag egentligen?

Ibland har jag sådan stark hemlängtan så jag bara vill skita i allt och fara hem. Mellanår? Mellanhalvår? Ge upp helt? Orka till kandidat och ta magister senare? Magister senare på något annat universitet? Jobba?

Nu främst siktar jag bara på att få min kandidatexamen, annars känns 3 år totalt bortkastade. Sen får jag se.
Publicerad 11.09.2011 kl. 19:41

Återhämtning från ångest

Jag har en mycket smart storasyster som dessvärre har haft ännu mera problem med sin skalle än jag, men som ändå är väldigt smart. Hon sa häromdagen att det tar längre och längre tid att återhämta sig från ångestperioder ju äldre man blir. Till slut har man inga reserver kvar att ta ifrån.

Jag skrev en skitsvår tent idag som jag lite tror att jag klarade, men jag känner helt klart att jag har inte helt blivit av med ångesten som man normalt känner att nervositeten släpper efter en prestation.

Dessutom är jag ännu förkyld. Nu ska jag krypa i säng med en bok. Hej.
Publicerad 09.09.2011 kl. 22:19

När man inte blir tagen på allvar eller blir förstådd

Jag fick hjälp mot min ångest relativt snabbt när jag väl hittade en läkare som trodde på mig. HVC-läkaren som jag gick till först insåg inte vad mitt problem var, inte jag heller för den delen, men det är ju inte heller min uppgift.

Mina symptom var att jag mådde illa, hade jättesvårt att äta och spydde lätt upp maten jag fick i mig. Jag trodde givetvis att jag hade ett fysiskt fel först. Så småningom insåg jag nog att det är ett psykiskt symptom men att det var ångest fattade jag inte.

När jag gick till HVC-läkaren för andra gången inom en månad efter att jag mått illa i ungefär 1½ vecka i sträck och var rädd att svälta ihjäl frågade hon bland annat om jag var gravid eller om jag hade druckit mycket alkohol kvällen innan jag blev illamående 1½ vecka tidigare.

Såhär i efterhand har jag känt mig mer och mer förorättad av de frågorna, trodde hon på allvar att jag uppsöker läkare för krapula? Hon skickade mig på blod- urin- och avföringsprover så jag åtminstone fick klart att jag inte led av någon fysisk åkomma, vilket gjorde mig ännu mera säker på att mitt illamående berodde på psyket.

Men att hon inte fattade att jag hade psykiska problem och inte krapula?!
Publicerad 07.09.2011 kl. 15:47

Denna blogg hade inget tema. Sedan började jag lida av ångest, så då var temat ångesten och illamåendet som det ledde till. Men nu äter jag ingen medicin längre eller går till psykolog och har inte haft ångest på flera månader, så nu är bloggen utan tema igen.

Senaste kommentarer

10.05, 22:32Om att leva i nuet av åsa
16.03, 23:48Ångesten då? av Melli
15.02, 21:22Ångesten då? av Peppe
05.11, 16:41Om att byta klädstil av Peppe
28.10, 18:51Om att byta klädstil av perfektionisten.ratata.fi